Clara Mannheimer (från bleck 08)

Ålder: 30 år
Yrke: Journalist


- Berätta om Allt är möjligt.

- Det var så att jag var på en föreläsning om hur media har sexualiserats och brutaliserats. Det här var 7-8 år sedan och jag jobbade på Nöjesguiden i Göteborg. Jag minns att jag och många andra var skakade efteråt men jag kände ändå att jag var nöjd med Nöjesguiden, att det var en bra tidning och att vi hade en viss jämställdhetspolicy. Men sedan när jag kom tillbaka till redaktionen så gick jag fram till hyllan där vi hade äldre nummer, och jag tittade på omslagen och upptäckte saker som jag inte sett tidigare. Visserligen hade vi ungefär lika många bilder på män som på kvinnor men männen hade namn och var kända för något, ex Orup, Anders Glenmark och Erik Gadd. Kvinnorna däremot var namnlösa modeller och var i allmänhet med för att illustrera något jobb vi hade i just det numret. Det var då jag förstod att det inte bara går att räkna bilder utan att man måste analysera djupare. Kvinnor syns exempelvis som mest när de är väldigt unga medan de flesta män är i medelåldern. Det säger en del, i medelåldern har man ju ofta makt och status p g a sitt yrke till skillnad från en tjugoåring.
I alla fall, jag och några andra som sett den där föreläsningen bildade tillsammans med föredragshållarna ett nätverk, Allt är möjligt, och vi bestämde oss för att arbeta mot vad vi sa var "medias enfaldiga typer". Vi höll många föredrag och skrev mycket och framförallt minns jag bokmässan -93 då vi fick en gratis monter av Bertil Falk som är chef för hela evenemanget. Det var ju förstås ett bra tillfälle för oss att nå ut och vi tänkte att vi istället för att enbart prata och förklara skulle försöka få folk att själva agera. Vi berättade om ERK som är ett självsanerande organ för reklambranschen och förklarade hur man kunde anmäla reklam som man uppfattade som könsdiskriminerande.
Just vid den här tidpunkten så kom Telia ut med sina telefonkort för första gången och en affisch som gjorde reklam för korten var uppdelat på två bilder. På den ena bilden så låg en kvinna på en pläd och lekte med ett barn och på den andra så stod en man på en flygplats och pratade i telefon. Texten till löd "Nu kan du följa med när lilla Emma tar sina första steg" eller något liknande och vi anmälde den till ERK för att vi tyckte att den byggde på könsschabloner. Det är väl bättre att en pappa är hemma med sitt barn än att han har kontakt med det per telefon!
För journalistik finns dock inget självsaneringsorgan utan sådana texter måste vara riktigt, riktigt allvarliga för att det ska hända något. Bästa sättet att komma åt sånt här är att helt enkelt ta kontakt med journalisten själv. På bokmässan fick vi idén att vi skulle inspirera folk till detta och som exempel hade vi två artiklar som förekom i Damernas Värld och i Veckorevyn. De handlade båda om operationer i könsorganet och det skrämmande med särskilt Veckorevyn-artikeln var att de hade blandat ihop de rent medicinska operationerna, som vid gruppvåldtäkter och andra hemska händelser som kan orsaka verklig skada, med operationer som har som enda syfte att fettsuga venusberget eller att "återställa" en kvinnas oskuld. Vi tyckte att det var förolämpande mot de kvinnor som faktiskt blir könsstympade och många som läste blev mycket upprörda. Då ställde vi upp en fax där man kunde skriva till tidningarna och protestera. Det blev långa köer och på Veckorevyn fick de stopp i faxen och jag hörde att Amelia Adamo som var chefredaktör på tidningen gick runt på mässan för att försöka lokalisera faxen. Två år senare träffade jag henne dock och hon sa att hon ångrar artikeln och att hon förstod vår reaktion. Det tycker jag var viktigt.
Vi tryckte också upp vykort som man kunde skicka till företag och journalister och vi hade gjort rutor såsom "Bra!" och "Varning!" som man kunde fylla beroende på vad man ville säga till företaget/ journalisten. Det viktiga var att tala om att vi inte är passiva konsumenter.
En tjej i vår grupp som var skådespelerska hade ett teateruppträdande på bokmässan som var grymt roligt. Det hon gjorde var att hon tog alla dessa skönhetstips och uppmaningar från dampressen och utförde dem på scen. Det här var innan pushupen kom och ett tips var då att tejpa upp brösten för att de skulle bli snyggare och fastare. Hon tejpade verkligen upp brösten och folk skrattade och skrek som tokiga. Andra tips var att knåda fettet på magen och när hon gjorde det inför publik och allt så blev det uppenbart hur sjukt det var. Särskilt männen bara gapade. Det här är ju så privat och hemligt och kvinnor förväntas fixa med allt utan att någon ska veta om det.
Själv ville jag ha med sådana där uppblåsbara sexdockor till vår monter. Jag tänkte att man kunde fylla dem med Helium och låta dem sväva i snören. Vi fick låna en uppblåsbar kvinna av en kompis som hade haft den på sin möhippa men jag ville ha en uppblåsbar man också så jag gick till Cajo-huset i Göteborg som är ett porrhus. Eftersom det bara var gubbar där så glodde alla ihjäl sig. När jag sa att jag ville ha en uppblåsbar docka för kvinnor så tittade killen i disken bara på mig och såg inte ut att fatta någonting. Tillslut sa han: "Jaha, du menar bögdockan!"
Det visade sig att det inte fanns någon uppblåsbar man för kvinnor. Jag tog den de hade i alla fall. Tyvärr föll hela idén på att dockorna blev alldeles för tunga och svävade inte. Det var i och för sig några som ändå inte tyckte att idén var bra, att det var för vulgärt och så, men jag tycker att det är viktigt att vara kommersiell. Med det menar jag att jag inte bara vill tala om för folk hur min sanning lyder utan att jag vill kommunicera och använda mig av uttrycksätt som folk tycker är kul och som väcker uppmärksamhet.

- Du har läst tvärvetenskapliga kvinnostudier.

- Jag är egentligen ingen nöjesmänniska. Dyra märkeskläder gör mig bara förbannad för att jag känner mig blåst om jag köper ett skärp från Prada för tusen spänn. Jag är inte heller speciellt intresserad av musik. På Nöjesguiden gjorde vi seriösa och bra reportage. Vi hade konstspecial och det var i Nöjesguiden som Lars Norén bröt sin långa tystnad. Det var viktigt för mig att det inte bara blev om popmusik eftersom vår ambition var att visa att nöje och kultur inte är två oförenliga saker. De flesta ämnen var ändå inte mina förstahandval och jag fick en slags kick av Allt är möjligt som fick mig att tänka om. Jag hade kunnat sätta mig ner och startat en smal idealistisk tidning men jag gillar stora saker, TV, att nå ut till många. Jag hade redan tackat ja till att bli chefredaktör på Nöjesguiden i Stockholm och jag såg chansen att verkligen göra min röst hörd. Samtidigt var jag rädd att jag skulle svika mina ideal, att jag inte skulle orka stå emot argument av slaget "vi måste göra så här för det säljer". Jag hade massor av åsikter men tyckte att jag kunde för lite så jag bad om sex månaders tjänstledighet för att plugga tvärvetenskapliga kvinnostudier på Göteborgs universitet.

- Berätta om kursen.

- Den var på tjugo poäng och indelad i fyra moment: Kvinnohistoria, Litteratur, Sociologi och någon slags idéhistoria på slutet där vi läste om vad "de stora typerna" sagt och skrivit om jämställdhet och synen på män och kvinnor. Särskilt kvinnohistorien var extremt kul att läsa! Jag kände verkligen att det här är "min" historia. I vanliga historieböcker får man ju bara läsa om soldater och krig och det har aldrig känts särskilt angeläget eftersom jag vet att om jag levt för tvåhundra år sedan så hade jag ju inte varit soldat. Nu fick vi läsa om vad alla dessa soldathustrur gjort och det var intressant eftersom man inte fått veta något om det tidigare och därför att det förmodligen var så jag skulle haft det om jag levt då.
En annan sak jag minns särskilt väl är att vi fick veta att Rousseau faktiskt skrivit en bok som vi aldrig hade hört talas om. I skolan fick vi veta att han skrivit Emilé som är en slags handledning i hur man ska uppfostra barn och den handlar om Emilé som tillåts vara fri och upptäcka hur mycket han vill. Jag vet att jag identifierade mig med Emilé och hur jag också ville vara med om allt det som han upplevde. På kursen fick vi dock veta att Rousseaus bok bara handlade om hur man skulle uppfostra pojkar och att han faktiskt skrivit en till bok som heter Sophie som handlar om flickors uppfostran. Till skillnad från pojkar som alltså skulle uppfostras till frihet så kunde vi i Sophie läsa om att flickor skulle fostras till lydnad och att de ska tryckas ned och inte lyssna till drömmar och sin egen vilja. Det var skrämmande med tanke på att Rousseaus idéer till stor del ligger till grund för hur man ser på barnuppfostran än idag. Dessutom är det ju en rätt obekväm detalj ur vår historia som man valt att helt mörklägga. I skolan fick vi veta att Rousseau minsann bara skrivit Emilé. Och så talar vi om att historien skrivs om i gamla Sovjet...

- När jag började läsa feministiska böcker så pendlade jag mellan verklig kamplust och förtvivlan. Hur var det att läsa den här kursen?

- Först tänkte jag "Wow!" och tyckte att det var skitkul. Jag fick på mig "glasögonen" och tyckte att det var fascinerande att se världen ur ett annat perspektiv. Efter det drabbades jag av total depression. På allvar. Jag såg ju motståndet, upplevde hur allt var omöjligt, hur jag lika gärna kunde ge upp. Dessutom var det hemskt att se att allt detta inbegrep mitt eget liv, vilka jag blev kär i, hur jag betedde mig. Efter det tänkte jag att kan kanske inte förändra världen men jag kan åtminstone förändra mitt eget liv och mina egna beslut.

- Hur gick det sedan på Nöjesguiden i Stockholm?

- Nöjesguiden utsätts ofta för osaklig kritik därför att den är en gratistidning. En del avfärdar den eftersom de tror att den bara innehåller en massa reklam. I själva verket utgör prenumeranterna en mycket liten del av intäkterna på de flesta tidningar. Skillnanden har bl a att göra med distribution och papperskvalité. Vi ville visa att vi inte var en annonsblaska utan att vi var en nöjestidning med hög kvalité. Det här var i samma veva som Slitz och Café började med sina utvik och jag upplevde det som så desperat och vulgärt. Intrycket var att de inte sålde på bra artiklar utan på tuttar. På Nöjesguiden kom jag sedan med förslaget att vi inte skulle ha några nakna tjejer på bilderna i vår tidning och det var vi alla överens om.

- Du var ju programledare i Elbyl. Vad tyckte du om jämställdhetsperspektivet där?

- Vi ville inte stöta bort människor från början med rent feministiska inslag. Det var viktigaste var att inte skulle visa upp några stereotyper; att män skulle kunna tala om hur det är att vara psykiskt sjuk och att kvinnorna inte bara ska vara privata. De feministiska inslagen, som när vi var på en kvinnojour och pratade om mäns våld mot kvinnor, kom senare när vi upplevde att vi hade en "egen röst".

- Jag läste någonstans att ni fått pris för bästa jämställda program...

- Ja, "Prix Egalia" hette det.

- Men jag tyckte att det var väldigt grabbigt på sina ställen och att det faktiskt var betydligt fler män än kvinnor i rutan...

- Ja, det var verkligen hett när det gällde det här. Frågor som rörde andra förtryck var alla helt överens om men när det kom till kvinnofrågor var det tydligt hur laddat det var. Det var då jag upptäckte att så många av dessa "schyssta södergrabbar" som tycker sig vara så akademiska och smarta och insatta i sådana här frågor i själva verket ofta är riktiga rötägg. Man behövde bara skrapa lite på ytan så kom det fram en helt annan bild där kvinnor helst bör vara som i Kieslowskis filmer: mystiska och passiva.

- Jag var nyligen ute med några kompisar och de hade med sig en kille som jag bara träffat ett par gånger tidigare. När han fick veta att jag är feminist och skriver om det så försökte han få mig att tycka att han var duktig därför att hans flickvän är feminist och dessutom från Turkiet. Sedan sa han att han var insatt och började babbla biologism och om att han varit på så många ställen på jorden och att han "sett mönster".

- Sådant är jävligt tröttsamt. Det är otroligt att folk tror att bara för att man är feminist så är det fritt fram att dra ner resonemanget på apnivå. Jag älskar att debattera men det är irriterande att få en trevlig kväll på krogen förstörd genom att det kommer fram ett par killar och bara tycker en massa saker utan att kunna något eller ens ha några vettiga argument.

- Varför tror du intresset för biologism är så stort nu?

- I Sverige är män och kvinnor formellt jämställda men nu när det är många som vill se jämställdhet även i praktiken då börjar de biologistiska argumenten poppa upp igen. Jag tror att det handlar om en motreaktion. Gå in på Ericsson. Vem tror du de lyssnar på? Hela näringslivet dyrkar Rigmor Robért.

- Den här killen som jag berättade om tidigare. Han sa till mig att han nog trodde att kvinnor var bäst lämpade för hemmet. Då blev jag helt paff, det är en 1998 och så snackar jag med en tjugoårig grabb och han tycker att det finns något i mig som gör mig bättre än honom på vissa saker...

- Jag inbillar mig inte att jag skulle vara bättre än män på att ta hand om ett barn bara för att jag är kvinna. Jag förstår inte dem som gör det. Vad tror de om sig själva? Och hur kan en del män tro att de skulle vara sämre än varje kvinna på att ta hand om ett hem? Vari ligger det svåra? Är tvättkorgen för tung? Är det svårt att läsa på paketet hur mycket tvättmedel man ska använda? Är det tekniskt komplicerat att starta tvättmaskinen? Är det svårt att bädda? Är det krångligt att gå runt med en dammsugare? Jag tror ojämställda relationer ofta handlar om att man väljer mellan att gräla eller att gå och ta hand om den skitiga disken. Då är det inte så konstigt att man knallar iväg till köket.

- Han sa att han läst så mycket vetenskaplig litteratur...

- Man lägger pengarna på det man vill hitta. P-piller är ett bra exempel. P-piller för kvinnor har det funnits i årtionden medan p-piller för män aldrig tycks gå att framställa. Det enda preventivmedlet för män som finns är kondomen och den påverkar inte ens deras kropp. Jag skulle tycka att det vore intressant att få statistik över hur mycket resurser som satsats på att finna preventivmedel för kvinnor respektive män.

- Så du tror inte på biologism?

- Jag tror på att människor är biologi men jag tror inte att vi styrs av den utan att vi framförallt är sociala varelser. Även om jag blir arg så kan jag behärska mig. Även om jag är hungrig så behöver jag inte äta med en gång. Vi kan styra våra drifter. Alla människor har en drift att försvara sig men den kan tränas bort. Kvinnor som blir utsatta för övergrepp gör inte alltid motstånd. På dagis har man projekt där man lär flickor att säga nej till pedofiler. Hos kvinnor är alltså den driften ofta socialt borttränad. Det visar ju hur starkt kulturen påverkar oss. Biologister jämför ofta djur med människor men den stora skillanden mellan oss är ju att djur är dåliga på att anpassa sig. Plussa på en grad på medeltemperaturen så har många djur svårt att klara sig. Människor däremot överlever både i en djungel och upp på polcirkeln. Vi överlevnad bygger ju på att vi är så fantastiska på att anpassa oss. Jag ser inga sådana begränsningar. En man kan ta hand om ett barn om han måste. Och herregud, stackars den man som inte kan trä en tråd genom en nål om han har en pistol mot sitt huvud!


(Efter att jag intervjuat Clara åkte jag hem och letade rätt på min litterturhistoria. Boken: tjock, blå, tryckt 1990 och med hela sex sidor om Rousseau fick mitt huvud att tänka tankar som: "Jag är ju tio år yngre, det har nog hänt saker nu..."
Men det hade det inte. Inte ett ord om någon Sophie. Å andra sidan fanns det inte heller något om vare sig Simone de Beauvoir eller Virginia Woolf. Däremot om Göran Sonnevi, Ludvig Holberg, Kawabata Yasunari, Raja Rao, Wole Soyinka... På sidan 511 fann jag dock ett intressant avsnitt bestående av hela nio rader: "Kvinnolitteratur".)