Rapport från the gray bay (från bleck 08)

Det var slumpen som gjorde att jag hamnade där. Jag skulle lämna igen ett par böcker på det kommunala biblioteket men var där tio minuter innan det ens hade öppnat och blev stående framför anslagstavlan. Där fick jag syn på en lapp i ljus orange: "Män är från Mars och kvinnor från Venus" stod att läsa och under: "Föredrag av Ove Johansson och Gunilla Branzell."

En hemsk tanke slog mig: de två böcker som jag tråcklat mig igenom där en gammal gaggig och förmodligen rätt oattraktiv John Gray påstår att det är kvinnors yttre som attraherar män och mäns inre som attraherar kvinnor, att kvinnor måste visa sig svaga även om de är aldrig så starka eftersom annars så sårar de männens stolthet, den John Gray hade nu letat sig ända hit till min rätt obetydliga förort.

Föredraget skulle äga rum två dagar senare. Jag slet ned lappen från anslagstavlan innan jag slank in på biblioteket. Jag ville inte att någon annan skulle få reda på något om det här skräpet.

De två dagarna gick. Jag kunde inte motstå frestelsen att ställa till med en diskussion med de här föredragshållarna utan begav mig iväg till den utsatta lokalen. Det visade sig att min onda gärning att slita ned lappen från anslagstavlan inte hade haft någon större effekt. När jag kom dit var rummet redan proppat med en medelålders kvinnlig publik. Inträdet var 75 kronor. Stämningen var hög och de båda föredragshållarna vankade runt med avslagna mikrofoner och log och blinkade och flirtade med oss.

Klockan blev sju och de presenterade sig och förklarade med en gång att det var viktigt att vi avbröt och var med och diskuterade för på så vis skulle samtalet bli mer levande. Gunilla Branzell och Ove Johansson hette de och var licensierade "Mars- och Venusinstruktörer".

Så rättade kvinnan till sin sorgligt skrynkliga och alldeles förkrympta KappAhl-kostym och började berätta sin livshistoria: "Jo, det var så här att när jag var liten så blev jag övergiven känslomässigt. När jag blev äldre så var jag tillsammans med en man som slog mig. Sedan blev min man sjuk och låg för döden och då drabbades jag av en kris. Men så började jag läsa det som John Gray skrivit och hans principer fick mig att bli frisk igen."

Mannens livshistoria var inte mycket muntrare: "Ja, båda mina föräldrar var alkoholister och det födde ett kvinnohat hos mig."
    Någon i publiken undrade varför han kom att hata just kvinnor om det nu var så att båda föräldrarna drack och då var han tyst en stund men hostade tillslut ur sig att han nog hatat män också. Sedan fortsatte han att berätta om hur han hade blivit mobbad under fem år, hur han försökt ta livet av sig fem gånger, hur han blivit psykotisk men hur John Grays principer fick honom att förstå hur man kunde få lyckan åter.

Nu hade stämningen blivit sådär härligt förtrolig och de båda "Mars- och Venusinstruktörerna" gick fram till varandra och kungjorde för publiken att de var förälskade: "Ni kommer ju att undra det under hela föredraget så det är lika bra att vi säger det med en gång", förklarade de och alla brast i skratt och Ove och Gunilla log och tittade på varandra länge, länge.

Sedan satte de då igång med att lära ut. Gunilla tryckte på en overheadapparat och på en vit skärm fick vi läsa att flickor tar inte för sig, det gör däremot pojkar, flickor är snälla och leker lydigt medan pojkar svär och bråkar.

"Ibland när vi talar om sådant här", förklarade Gunilla så blir en del kvinnosakskvinnor arga och säger att 'nu ska vi väl tala om mänskliga egenskaper och inte manligt och kvinnligt' men vad de inte förstår är ju att det här i allra högsta grad handlar om mänskligt. Sedan finns det många undersökningar som visar på att mäns och kvinnors hjärnor är olika och då är det inte konstigt att flickor och pojkar beter sig på det här viset."

(Något om vem som undersökt, vad syftet med undersökningarna varit eller hur de gått till sa hon inte men publiken nickade duktigt.)

"Som ni ser här på tavlan så har vi skrivit 'Män är från Mars och kvinnor är från Venus' och nu undrar ni kanske varför vi skrivit om män först men det är naturligt att män alltid kommer först", fortsatte Gunilla.

Nu kände jag att jag inte kunde hålla mig längre utan jag viftade lite med handen och så fick jag ordet: "Jo, jag undrar en sak. Om jag bestämde mig för att anordna ett möte där jag ville tala om för folk vilka egenskaper som är typiska för svarta respektive vita, vad tror ni då att jag hade fått för reaktioner? Tror ni Medborgarskolan skulle vara med och hjälpa till? Tror ni jag skulle få annonsera på biblioteket?"
    Det blev tyst en stund.
    "Alltså, vi är jättemycket för jämställdhet", svarade mannen.
    "Men ni använder er ju av precis samma retorik som man gjorde för hundra år sedan då diskussionen gällde om kvinnor skulle få rösträtt eller ej", fortsatte jag.
    "Nej, nu verkar det som om publiken blir irriterad", fick jag till svar. "Vi måste gå vidare med föredraget."

Så fick jag lov att luta mig tillbaka utan något vettigt svar på mina frågor. Någon knackade då på min axel och jag vände mig om. En kvinna med ett ilsket ansiktsuttryck väste åt mig: "Är du rasist eller? Rasister har inget här att göra!"
    Jag blev så häpen att jag inte fick ur mig ett ord.

Biologistbabblet fortsatte: "Något som är typiskt för oss kvinnor är att vi vill känna oss respekterade som människor, det är viktigt för oss att andra tycker om oss", sa Gunilla med en honungslen röst.

(Själv försökte jag övertyga mig själv om att det säkert är betydligt viktigare för mig att känna mig respekterad än vad det är för min pojkvän.)

"En annan sak som bara gäller oss kvinnor är att vi inte behöver lika mycket beröm som män. T ex så om jag har diskat och städat hela huset och Ove kommenterar det när han kommer hem så fattar jag aldrig vad det är för något speciellt med det. Däremot om Ove diskat någon gång så blir han jätteledsen om jag inte berömmer honom."
    Nu vände sig Gunilla till publiken: "Så hör ni det kvinnor, beröm era män!"

(Själv försökte jag komma på vad det kan vara för fel på mig som blir allt annat än glad om Marcus inte märker att jag städat.)

Alldeles innan det blev paus i föredraget så spårade det också ur. Vi fick veta att när Gunillas första man hade legat sjuk så hade han vänt sig till henne med orden: "Gunilla, jag kommer att dö."
    "Vad är det du säger?", hade hon svarat. "Hur kan du veta det?"
    "Jag känner det härinne", hade hennes man sagt.
    "Men du får inte säga så, tänk på mig och barnen, vi då, hur ska vi klara oss utan dig!"
    Då hade han tagit hennes hand i sin och sagt:
    "Men du får ju ut försäkringspengar för mig."
    Gunilla blev bara ledsen när hon hörde det och nu förklarade hon varför:
    "Det är så vi kvinnor är! Vi tycker inte att försäkringspengar betyder något när någon anhörig dör!"

Då stapplade jag ut ur rummet, alldeles matt över hur mycket rappakalja man får sprida ut i offentliga lokaler. För det är så här det ligger till alltså? Om jag dog så skulle min pappa, mina bröder, min pojkvän bli alldeles till sig över de kronor de kan tänkas kassera ut i försäkringspengar?