om bleckkrönikasenaste numretnästa nummerarkivbeställ bleckåterförsäljarefaqlänkarpren.ärendenkalendarium
01.05.05: Riktiga bimbos
När TV3:s väderkvinna fyrar av sitt fantastiska kritvita leende blir
jag generad. Hon är Kvinnan. Blond och alltid glad. Trivsam.
Solstrålar och regnmoln och femton plusgrader i Skåne är hennes område.
Hon gör inga anspråk på en enda intellektuell tanke.
Agneta Sjödin är ungefär likadan, alltid så glad och
snäll mot de där hemska ungarna i Sikta mot stjärnorna att man
undrar om de kanske är hennes egna. I Sportnytt är det goa
mjuka kvinnor som är hallåor och män som är tuffa och sparkar på bollar
och klipper till hockeypuckar. I Filmkrönikan sitter Sara
Wennerblom med huvudet på sned och tindrar ömt med ögonen medan
Fredrik Sahlin breder ut sig i långa, förutsägbara monologer. Och Sara
hon bara nickar.
Fast det där vet vi ju nu. Feminister har länge kritiserat
televisionens krav på sköna kvinnor och Viktiga män. Och häromveckan
ryckte Jan Guillou ut och beklagade den nya blonda trenden på SVT.
I Sireners sång, presenterar Nina Björk historien bakom
fenomenet. Det är en spännande resa genom filosofer och skrifter som
alla beskrivit Kvinnan som könet, kroppen, begäret och Mannen som
människan, själen och tanken. Det är nämligen himla gammalt detta, och
trots både postmodernism och hundra års kvinnokamp befinner vi oss
fortfarande här. Kvinnor är kropp och yta, röda läppar och eyeliners.
Det är som sådana de får medverka.
I en krönika i Dagens Nyheter igår skrev Nina
Björk att hon tyckte att Guillous kritik var befogad. Yta är tråkigt
och lika tråkigt är det att "utseende är viktigare för kvinnor än för
män".
Av ren nyfikenhet går jag på jakt efter männen. Det vill säga de som
slipper arga påhopp från Guillou därför att de inte är blonda och
talar med mjuk stämma. Jag hittar ganska många Viktiga män i TV-tablån.
Lennart Ekdahl är en av dem, Bengt Magnusson en annan, Robert Aschberg
och Hasse Aro ytterligare två. De talar med bestämd röst, de bär
kostym och de är, som man brukar säga, till åren. Men är de smartare,
bättre, mer kompetenta än den där strålande väderkvinnan? Representerar
de något annat än en look?
Nej, jag tycker faktiskt inte det. I Vem vill bli miljonär?
ställer Bengt Magnusson frågor som "Vad är en Ferrari?" och fortsätter
sedan "Är det en gitarr?". Det är knappast intelligent. I Folkhemmet
bedriver Hasse Aro och Robert Aschberg låtsasjournalistik. Debatterna
och frågeställningarna i studion är snarast lyteskomik. Reportagen är
värdelösa. Lennart Ekdahl är TV:s mesta bluff. Alltid ett djupt veck i
pannan, alltid allvarlig blick. Och alltid löjliga, ointressanta frågor.
Men det som hör gubbar till slipper kritik. Deras kompetens
ifrågasätts aldrig. Att tittare gillar kärva åldrade röster och breda
axlar - strunt samma. Guillou skrev ingen krönika om Siewert Öholms
okunniga svammel i alla otaliga debattprogram han tilläts leda.
Feminister ifrågasätter sällan gubbars sätt att utnyttja kropp och
röst.
Det är först när en kvinna har fräckheten att sätta
på sig den Viktiga kostymen och ta befälet för SVT:s
Uppdrag Granskning som rösterna höjs. Då har det gått för långt.
Då är det plötsligt för mycket "utseende"./