om bleck
krönika
senaste numret
nästa nummer
arkiv
beställ bleck
återförsäljare
faq
länkar
pren.ärenden
kalendarium
 
 

01.06.23: När kvinnor dödar

När det kanadensiska paret Karla Homolka och Paul Bernardo åtalades för att ha våldtagit, torterat och mördat två tonårsflickor blev mediebevakningen typisk. Han beskrevs som en beräknande sadist medan hon framställdes som ett psykvrak fullkomligt manipulerad och dominerad av sin man. Så dömdes han till 25 års fängelse medan hon fick 12 år.
   Det var en utgång som förvirrade och upprörde. De beslagtagna videobanden som använts för att föreviga brotten visade en Karla Homolka som vällustigt förgrep sig på både livrädda och livlösa flickor. Om det här inte var bilden av en kallblodig mörderska, hur ser då den ut?

När jag läser det senaste numret av bang om brott och våld dyker den här frågan upp igen. Män som begår brott gör det därför att det är så man blir man. Mansforskaren Michael Kimmels teori om våldtäktsmännen som övernormala snarare än onormala citeras. Vi får veta att de unga männen som utförde den blodiga gruppvåldtäkten i Rissne inte uttryckte någon ånger.
   När bang vågar sig på att undersöka kvinnliga brottslingar är tonen desto mildare. De tycks aldrig i kontroll. Antingen har de först misshandlats i åratal av en man eller så är de psykiskt instabila. Så som Karla Homolka alltså. En tredje förklaring anges också och det är att de lever i "en värld av utanförskap, missbruk och kriminalitet". Fast även där, nej i synnerhet där, är det männen som utnyttjar och förstör kvinnorna. Det tycks med andra ord alltid stå en man i skuggan av varje brott.

Det här är en slutsats som säkert stämmer ofta men inte alltid. Män är inte alltid beräknande och medvetna och kvinnor är inte alltid offer. Det vet jag genom så banala saker som Crime Night på Discovery som då och då skildrar kvinnor som på alldeles egen hand mördat sin rike man eller sin mycket vackrare syster. Och det vet jag därför att jag minns hur oerhört elaka och våldsamma vi tjejer faktiskt ofta var mot både tjejer och killar på skolans dunkla bakgårdar.
   Men nej, varken reportrarna som följde rättegången mot Karla Homolka eller bangskribenterna är intresserade av sådant. Och det är synd för vetskapen om att även kvinnor kan vara förövare varken förminskar eller förstör feministers arbete för att synliggöra mäns våld mot kvinnor. Den bara fördjupar det, gör det mindre enkelt. Framförallt lär den oss att även män kan råka illa ut vilket är en nog så viktig kunskap i en värld som uppfostrar pojkar att vara starka och fria medan kvinnoblivandet till stor del handlar om att lära sig att världen är farlig och vill en illa.

Men bortsett från detta bjuder bang som vanligt på mycket god läsning. Ulrika Stahre berättar om osynliggörandet av lesbiskt partnervåld. Det handlar dels om att vilja försvara bilden av våld som något genuint manligt och dels om att homosexualitet ännu så länge bara går an om den är gullig och lycklig a la Efva och Eva.
   Lika smärtsam är Eva Lundgrens och Jenny Westerstrands text - illustrerad med Donna Ferratos briljanta fotografier - om våldet som kom bort. Den beskriver också osynliggörande av våld. Fast denna gång mäns våld mot kvinnor. Och det är kvinnorna själva som inte säger något. Inte förrän förhållandet är över vågar de berätta.
   En av förklaringarna som anges är det ständiga pratet om det jättemysiga och jättejämställda Sverige. Här är våld numera ett privat misslyckande. Här skäms kvinnor över att bli slagna./

FLER KRÖNIKOR