om bleckkrönikasenaste numretnästa nummerarkivbeställ bleckåterförsäljarefaqlänkarpren.ärendenkalendarium
03.03.10: Barbie är en pionjär
Bästa julklappen jag fått: en rödhårig barbiedocka. Hon hette Desirée tror jag. Hon var med i ett
band och var klädd i neongrönt och silver, hade jättestort hår och höga klackar och så en
mikrofon förstås. Det var en dyr docka. Inslagen i nåt sorts rosa vaxpapper. Jag minns vaxpapperet
för jag öppnade paketet flera gånger.
Desirée (jag döpte senare om henne till Gabrielle), kom på korta hemliga besök
till mitt barbiekollektiv före julafton. Hon var en berömd artist hittade jag på, hade massor av
män, flera barn med dem alla som bodde med sina pappor eftersom hon ständigt var på turné.
Och hon var barnbarnsbarn till en ungersk prins.
Har man som jag levt med Barbie i tio års tid är det ett slags upprättelse att läsa Margareta
Rönnbergs studie av barnkultur och reklam, Tv-reklamen - vår tids myter. Barbie är inget våp. Hon är ingen dum leksak. Jag har
läst många texter som uppvärderar Barbie men inte så smart som Rönnberg.
Noggrant tar hon sig an alla de argument som vi hört. Hur kan man till exempel
påstå att Barbie är traditionell när hon äger både "en egen Harley Davidson, Corvette, Porsche,
Mustang, röd Ferrari och dito Jaguar, förutom en husbil, cabriolet och terrängjeep"? "Uppvisar
inte Barbie upp ett närmast ’okvinnligt’ bilintresse?", frågar sig Rönnberg.
Och är Barbie verkligen en sådan klassiskt kvinnlig uppenbarelse? Liknar hon inte snarast en
transa med sina kraftiga axlar, små bröst (jo, de är små, det vet alla som klätt av sin Barbie),
och märkliga glittriga utstyrslar?
Och hur kan man säga att Barbie förbereder kvinnor på ett klassiskt kvinnoliv
när hon aldrig får barn? Var inte Barbie i själva verket en pionjär i och med att hon redan
på femtiotalet visade att en kvinna utan barn kan vara lycklig och lyckad ändå?
Min Gabrielle sitter i min bokhylla och ser högst lyckad ut. Jag har fortfarande alla de
identiteter jag kom att ge henne klara för mig. Hon tog aldrig hand om barn även om jag alltså
föreställde mig att hon fött några stycken. Hon hade sin egen bil. Och hund. Och pengar och gamla
smycken i arv från farfarsfar prinsen.
Alla Rönnbergs teorier om Barbie som en oberoende oåtkomlig karriärist besatt
av sig själv, äventyr och ägodelar stämmer in på min Gabrielle.
Kapitlet om Barbie är bara en del av Rönnbergs studie. Jag hade önskat att hon fått fler.
Kapitlen om tevereklamen är snårigare, tråkigare och fyllda med begreppsutredning och
sammanfattningar. Barbie förtjänar sin alldeles egen studie så mycket mer som det finns att hämta
hos henne.
Som att hon fortfarande är en pionjär. I en amerikansk leksaksbutik
hittade jag en gång president-Barbie, rally-Barbie och baseball-Barbie. Det här var ett par år
sedan nu och ja, jag har ännu inte sett speciellt många riktiga kvinnor ägna sig åt detta./