om bleck
krönika
senaste numret
nästa nummer
arkiv
beställ bleck
återförsäljare
faq
länkar
pren.ärenden
kalendarium
 
 

Det går ju faktiskt inte

Public service hette idén. Mångfald skulle det bli. De kommersiella kanalernas viktiga motsats. Här skulle inte tittarsiffror vara det utslagsgivande, här skulle sändningarna genomsyras av Qualität.
   Men det blir ju lite fel ibland. Sportredaktionen missade helt enkelt vissa delar ur programförklaringen. NHL blev det, liksom fotbollskväll på fotbollskväll, elitseriehockey och motorsport. Ganska mycket män. Ganska mycket hyperkommersiell idrott. När man frågade varför fick man veta att det är för att folk hellre vill se David Beckham än kvinnliga fotbollsspelare som ändå ingen kan namnet på. Och att Peter Forsberg liksom är något helt annat än skidskytte.
   Att det är framförallt media som skapar ovannämnda storstjärnor har man alltså ännu inte förstått. Därmed missar man det uppenbara: nu glömda och gömda idrotter och idrottsutövare kommer att förbli okända till dess att tv - och därefter publik, intresse, sponsorer - är där.

Ute i vida världen vet man. Där har damidrotten sedan länge lämnat sin ideella och osynliga tillvaro. Vägen därifrån hette just att aktivt skapa ett intresse. Arrangörerna av damfotbolls-VM i USA bestämde sig för att trissa upp stämningen. Och publiken strömmade till. Presidenten vandrade iväg till arenan. Det blev en succé.
   I Sverige fungerar det inte så. Här motarbetas det å det grövsta. Det senaste exemplet heter tennis. Tidigare en ljummen historia både på dam- och herrsidan. Ständigt samma pumpande från baslinjen och ständigt dessa otagbara servar. Samma figurer lyfte alltid bucklan. Men Sveriges Television köpte ändå in sändningsrättigheter från turnering efter turnering. Och visade bara herrtennis. Jo, för karlar är ju så mycket bättre, intressantare...
   Nu, ett par år senare, är det uppenbart för var och en att det inte längre är så. Damtennisen har utvecklats till att bli en av de mest publikvänliga idrotterna just nu. Mängder med nya begåvade spelare. Fantastisk jämnhet. Karismatiska stjärnor. "Jag tycker damtennis är mer underhållande än herrtennis"", säger Björn Borg och de flesta andra med honom. Ingen talar längre om Pete Sampras. Herrtennisen är stendöd.

Och medierna hänger på. Det är bara Venus Williams, Martina Hingis och Monica Seles när man sätter på Eurosport. De syns överallt. De är superstjärnor. Och de spelar bra. Det går med andra ord inte längre att dra de gamla döa ursäkterna till varför vår television håller sig med könsdiskriminering.
   Så sportredaktionen bestämmer sig för att dra in tennisen helt och hållet istället. Varken män eller kvinnor ska slå en backhand i public service-TV tycks någon ha beslutat.
   Det gör inte så mycket. Tennis kan man se i väldigt många andra sammanhang. Men åtgärden är ändå märklig. Idrottskvinnor ratas alltså först för att de inte är lika kommersiella som män. Och sedan för att de är för kommersiella. Hur ska de då göra för att få vara med?

Det går inte. Det går ju faktiskt inte."Damned it if you do, damned it if you don't" - eller kort och gott: "dubbelbestraffning" - kallas den härskarmetod som Sveriges Television använder sig av. Hur länge ska de få hålla på?/

TILLBAKA