om bleckkrönikasenaste numretnästa nummerarkivbeställ bleckåterförsäljarefaqlänkarpren.ärendenkalendarium
"Jag har alltid varit man fast det är först nu som man kan se det"
Efter åratal av kamp fanns det bara där. Ett nytt begrepp för
allmänheten att lära sig. Förhålla sig till. Försöka förstå fastän det
vänder upp och ner på allt.
Transsexualism. Det handlar om kropp och identitet,
om när det ena inte hör ihop med det andra. Kvinnor som vill bli män
och män som vill bli kvinnor?
"Nej, jag har alltid varit man", förklarade James
Green, internationellt känd transaktivist, då vi träffade honom under
hans vistelse i Stockholm. "Det var bara min biologiska kropp som inte
var det."
Komplicerat? Jo, lite. Vi insåg att vi behövde en
grundlektion. Så vi satte oss ned tillsammans med honom på Lava i
Kulturhuset och frågade om allt sådant som man som nyfiken men okunnig
funderat över.
James Green
Född 1948 och uppvuxen i Oakland, Kalifornien. Numera bosatt i San
Fransisco.
"San Fransisco är ett mecka för queer kultur, där
finns nog alla sorters gränsöverskridanden. Staden har sedan hundra år
tillbaka varit känd för sin tolerans för det ovanliga och unika. Det
har alltid funnits en väldigt sexpositiv kultur där. Varför? Det beror
förstås på en rad olika händelser, till exempel har många pionjärer
inom forskningen och förståelsen för transsexualism bosatt sig i San
Fransisco. Vi har ju ett himla skönt väder där!" (skratt)
Arbetar dels som mjukvaruutvecklare på Visa - "det
är inte bara ett plastkort utan ett enormt system med olika slags
processorer" - och dels som skribent. Skriver för närvarande på hela
fyra böcker - en skönlitterär berättelse, en självbiografi, en antologi
samt en vetenskaplig undersökning av genitaloperationer och FTMs.
Var med och utvecklade FTM International, en
organisation som sysslar med allt från stödsamtal till rådgivning och
information om olika behandlingar. "Vi arbetar också för att sprida
information om FTM, lyfta fram vår historia och stärka varandra med
hjälp av ett nyhetsbrev."
"Även om jag inte längre är ordförande för FTM
International så arbetar jag fortfarande politiskt bland annat som
medlem i olika kommittéer. Jag föreläser också en del, senast här i
Stockholm. Jag uppfattar Sverige som en lugn och tyst plats där
människorna liksom tassar runt. Det tycks väldigt tolerant. Men jag är
ju en outsider, jag förstår inte språket och uppfattar inte konflikterna
som kanske pågår omkring mig."
Mer om James Green hittar du på www.jamisongreen.com
Har du alltid identifierat dig som man?
- Nej, inte alls. Det tog lång tid innan jag fick det klart för mig.
När jag var liten visste jag bara att jag var annorlunda. Fysiskt sett
var jag ju en flicka med en anmärkningsvärt kraftig överkropp. Men folk
blev väldigt förvirrade när de såg mig, även när jag bar klänning. "Är
du flicka eller pojke?" brukade de fråga mig. Det var framförallt mitt
sätt att uttrycka mig, röra mig och uppträda som förvirrade. Men jag
var ingen typisk vild liten pojke. Jag var lugn och blyg. Så vad
det var kan jag inte riktigt sätta fingret på. Förresten, jag borde
kanske ha tagit med mig fotografier! Jag glömde dem tyvärr.
Är det jobbigt att folk är så nyfikna på James
"före" och James "efter"?
- Om! Ett könsbyte* innebär inte att bli en helt ny människa. Jag är
jag. Jag har alltid varit jag. Jag måste alltid påminna folk om det.
Det är som om en ny kropp skulle innebära en helt ny personlighet
fastän det enda som egentligen har förändrats är omgivningens sätt att
betrakta mig. Jag har alltid varit man fast det är först nu som man kan
se det. Tidigare kunde folk inte placera mig. Du vet alla de här
situationerna då det ofta uppstår små samtal - i kön i matbutiken, på
bussen, i hissen. Det hände aldrig mig, ingen pratade någonsin med mig.
Helt enkelt därför att de inte kunde se vilket kön jag tillhörde. I
fyrtio år hade jag en kropp som bröt mot alla upptänkliga normer...
och tillslut blev jag trött på det. Jag tyckte inte om min kropp, jag
kände ingen som helst samhörighet med den. När jag gick förbi en spegel
ryckte jag till. Var det där verkligen jag? Jag kunde inte tro det.
Jag var helt främmande inför mig själv.
Pratade du med andra om det här?
- Jag minns en gång då jag var tretton år och satt och småpratade med
en grannpojke. Han hade tre äldre systrar och visste allt om tjejsaker.
Helt plötsligt hörde jag mig själv säga "Vet du, jag kommer nog aldrig
att få mens. Jag tror att jag växer upp och blir en pojke trots allt."
Och han svarade "Ja, än sen?" Jag oroade mig. Jag gick och klagade hos
mamma, sa att det var nåt fel på mig, att jag inte var som de andra
tjejerna och så. Men hon försökte förstås att muntra upp mig och sa
att jag bara var sen i utvecklingen och att jag minsann skulle växa upp
och bli en tjusig kvinna.
Första gången transsexualism någonsin kom på tal var när jag var nitton
år. Då hade jag en älskare som sa till mig att "jag tror att du kanske
skulle må bra av att genomgå ett könsbyte". Jag blev upprörd och sa åt
henne att hålla tyst. Jag ville inte höra talas om det. Könsbyte var
för mig bara något som knäppa människor sysslade med.
När började du själv fundera över det?
- Jag vet inte exakt när. Efter att min flickvän sagt så förträngde jag
det helt och hållet i flera år. Det var inte förrän jag var 27 år som
de här tankarna kom tillbaka. Då identifierade jag mig som lesbisk och
hade massor av förhållanden bakom mig. Jag hade blivit dumpad gång på
gång med förklaringen att jag var "för manlig". Jag förstod det inte,
för flera av de här kvinnorna var mer butch än vad jag var. Men tillslut
träffade jag en kvinna som sa det rakt ut. Efter att vi haft sex för
första gången tittade hon på mig och sa "jag vet inte hur jag ska säga
det här men det känns som om jag precis varit med en man". Och jag
minns att jag svarade henne "ja, jag är nog transsexuell men jag vågar
inte göra något åt det".
Jag var tillsammans med henne i drygt tretton år.
Under vårt förhållande talade vi om det här hela tiden - om sex, kön,
genus, vad som gör en kvinna till en kvinna och en man till en man. För
henne spelade min transsexualism ingen roll men hon ville inte att jag
skulle förändra min kropp.
Men det blev så i alla fall...
- Ja, och jag minns så väl när jag bestämde mig. Det var ett av alla de
tillfällen då jag borstade tänderna och tittade mig själv i spegeln och
ogillade det jag såg. Jag funderade över mig själv och mitt liv och
insåg att jag var fast i någon slags tonårsfas. Jag skulle aldrig bli
någon tjusig kvinna som min mamma hade sagt. Jag kände att det enda
sättet att bli vuxen var att bli man. Jag började behandlingen när jag
var 38 år.
Vart vände du dig då?
- Till Clinic of Palamount som ligger i Kalifornien, främst därför att
en av världens bästa kirurger arbetade där då. Jag hade varit där
tidigare och hämtat en ansökan men formulären blev liggande i min
skrivbordslåda i två år innan jag fyllde i dem. Jag tror att jag
behövde den tiden att fundera och läsa på för att förstå vad ett
könsbyte egentligen handlar om.
Var hittar man den sortens information?
- På den tiden var det här en underground-grej. Det fanns gaykretsar som
tillhandahöll tidskrifter och i porrbutiker kunde man ibland hitta lite
litteratur. Förr eller senare fick man tag på det helt enkelt. En vän
till mig hittade till exempel en broschyr om könsbyte i ett
tidningsställ i logen hos skådespelarna på den lokala teatern. Numera
är det förstås mycket enklare eftersom det finns organisationer, bland
annat FTM International som jag varit ordförande i, som arbetar med att
göra informationen lättillgänglig. På Internet finns det hur mycket som
helst att få tag på. Jag upplever att det är en annan öppenhet än
tidigare.
Fast här i Sverige talas det oerhört sällan om
transsexualism.
- De senaste åren tycker jag mig ha sett små communities växa fram och
att gayrörelsen vågat närma sig de transsexuella. Men jag håller med om
att det gått väldigt långsamt och jag tror att en anledning till det är
att den svenska staten, till skillnad från den amerikanska, bekostar
könsbyten. Många transsexuella vågar nog inte diskutera och ifrågasätta
sin situation öppet med rädsla för att bli av med den rätten.
Men jag vill påpeka att det privata system som vi har
i USA verkligen har inneburit en blodigare kamp. Eftersom det inte
finns några försäkringar som betalar för ett könsbyte är din ekonomiska
situation helt avgörande för vad för slags hjälp du kan tänkas få.
Transsexuella med små tillgångar har fått sina kroppar förstörda av
dåliga kirurger. Andra har farit väldigt illa på grund av att läkare
skrivit ut hormoner utan att först ha gjort en noggrann undersökning.
Sådana här traumatiska händelser har naturligtvis fört transsexuella
närmare varandra och det är nog ytterligare en anledning till att det
finns en starkare sammanhållning mellan oss i USA än här.
Hur mycket kostar det att genomgå ett könsbyte?
- Det varierar stort. I USA är priserna helt olika beroende på i vilken
stat du befinner dig. Mig kostade ett fullständigt könsbyte över en
tidsperiod på tre år ungefär 43 000 dollar. Men man måste komma ihåg
att FTM och MTF är två helt olika saker. Att skapa en penis av en vagina
kan kosta alltifrån 10 000 till 200 000 dollar medan den motsatta
operationen, att göra en vagina av en penis, "bara" kostar mellan 20 000
och 25 000 dollar. Till detta kommer vanligtvis för FTMs en operation
som gör om bröstpartiet som kostar från 1500 till 8000 dollar medan MTFs
brukar gå igenom behandlingar för att avlägsna kroppshår och skäggväxt.
Sådant kan ta många, många år och kosta uppemot 20-25 000 dollar.
Hormoner är däremot relativt billigt. Dessutom är det
lätt att få tag på. Och eftersom hormoner gör mycket för den synliga
förändringen är det många som nöjer sig med det. Operationer är liksom
något extra för dem som har det gott ställt. Jag tror att en av
anledningarna till att många tror att det finns färre FTMs än MTFs är
att statistiken ofta bara räknar dem som genomgått genitaloperation,
och den är ju betydligt dyrare för FTMs.