om bleck
krönika
senaste numret
nästa nummer
arkiv
beställ bleck
återförsäljare
faq
länkar
pren.ärenden
kalendarium
 
 

01.03.17: Det hade inte behövt bli såhär

Liberal feminism låter inte så kul. Lite hemmafruaktigt sådär, och framförallt oerhört snällt. Något att engagera sig i tillsammans med väninnorna men absolut inget som leder till demonstrationer och ilska.
   Kan tänka mig att det var de här associationerna Martina Lind ville sudda ut då hon satte sig ned och författade den mest okunniga artikel jag någonsin läst om feminism. I Liberal Ungdoms tidning (nr 1/2000), stod att läsa att anarkafeminism är en rörelse bestående av "17-åriga tjejer med svart tovigt hår" och att radikalfeminismen var separatistisk och förespråkade lesbiskt leverne då det begav sig men att den numera är utdöd. Den liberala feminismen är däremot betydligt mer sofistikerad, innehåller olika slags strömningar, idéer och aktiva förgrundsfigurer.

Den nytutkomna antologin Liberal feminism, med bland andra just Martina Lind som medförfattare, berättar ungefär samma sak. Liberal feminism är toppen helt enkelt, Folkpartiet är ännu bättre - heja! - och oj, vilken stolt historia vi har som kvinnokämpar! Lars Leijonborg namedroppar så att man blir alldeles uttråkad - John Stuart Mill, hans fru Harriet, Mary Wollstonecraft, Ellen Key, Fredrika Bremer - men vågar sig förstås inte på någon självkritisk analys av varför folkpartiet fullständigt övergav jämställdhetsdiskussionen under så många år. Istället rabblar han lite trötta förslag och berättar - för vilken gång i ordningen? - att han "besökte nyligen en ätstörningsklinik".
   Martina Lind tycker att även flickor ska få leka Tarzan. Linda Genf skriver att kvinnors kompetens är en outnyttjad resurs. Bengt Westerberg påpekar att det är viktigt att även män är hemma med sina barn. Alltsammans är nästan en rörande uppvisning i konsten att slå in öppna dörrar. Var är de utmanande texterna? Var är de omstörtande förslagen? Var är den vilda nyliberalismen?

Inget av det finns med tvingas jag konstatera. Det var bara det här, en meningslös folkpartistisk pamflett. Himla ful dessutom. Men illustrationen på omslaget föreställandes ett par damtofflor är åtminstone ärlig. Liberal feminism är fortfarande en exkluderande strömning för den välanpassade lilla kvinnan med man, två barn, en spännande arbetsplats och kanske till och med ett eget företag.
   Det hade inte behövt bli så här dåligt. Både Karin Pilsäter och Birgitta Ohlsson är betydligt mer insatta än så. Men det är som om den här antologins enda drivkraft varit rädsla. Rädsla för att halka efter i en fråga som engagerar alltfler. Rädsla för att vara ute. Men samtidigt en rädsla för att inspireras av de feministiska läger som redan finns.

Anarkafeminism, radikalfeminism - nej, den är inte utdöd, snarare mer levande än någonsin - sexradikalism, postmodern feminism, det finns ett myller av riktningar där det verkligen sägs saker och skrivs och bildas nya teorier. Det är bara att lyssna, plocka valda delar och strunta i resten.
   Att gång på gång slå sig för bröstet över sådant som hände 1921 däremot, det går inte. Då kommer den liberala feminismen aldrig att bli ett spännande perspektiv att räkna med./

FLER KRÖNIKOR