om bleckkrönikasenaste numretnästa nummerarkivbeställ bleckåterförsäljarefaqlänkarpren.ärendenkalendarium
Nu lyssnar hon till och med på Ulf Lundell
Tambovskaya Oblast. När idrottsfenomenet Ludmila Engquists liv
dokumenteras av de svenska idrottskamerorna lämnar de snabbt hennes
ryska bakgrund för att istället skildra hennes numera betydligt
behagligare liv med maken och tränaren Johan på Lidingö utanför
Stockholm. Ändå är det hennes födelsestad man framförallt minns från
de många reportagen. Här har tiden stått stilla. Här vankar äldre
kvinnor i sjalett längs de steniga slitna gatorna. Husen är fallfärdiga.
Fattigdomen är påträngande. På den lokala friidrottsklubben hänger
Ludmilas juniorresultat upphängda som en påminnelse om att man i början
av sjuttiotalet såg en stjärna tändas. Några barn - i urvuxna kläder
och i trasiga skor - springer ikapp på en överväxt och gropig löparbana.
De stannar till för ett tag, säger att de vill bli precis som Ludmila.
Ludmila Leonova var en naturbegåvning. Redan i de
tidiga tonåren presterade hon sådana tider att hon fick möjlighet att
resa runt tillsammans med andra unga talanger på tävlingar runt om i
dåvarande Sovjetunionen. Hon har sagt att hon inte hade någon tanke på
att satsa professionellt utan att idrotten var ett sätt att slippa ifrån
den misär som präglade hemtrakten. Men när Ludmila endast arton år
gammal födde dottern Natalya bestämde hon sig för häcklöpningen. Det
här var på den tiden då staten premierade framstående
idrottsprestationer och Ludmila såg framför sig en annan tillvaro.
Några år senare stod hon på startlinjen i de stora mästerskapen. Hon
var med redan i OS i Söul 1988 men VM-silvret i Barcelona året därpå
blev hennes stora internationella genombrott.
1991 kom att bli året som förändrade hela hennes liv.
Hon vann världsmästerskapen i Tokyo och hon träffade blivande maken
Johan Engquist. Hon var då redan gift - i arkiven heter hon Ludmila
Narozhilenko - och när hon senare åkte fast för doping löd den officiella
förklaringen att Ludmila var oskyldig och att hennes man i ren svartsjuka
försökt förstöra hennes karriär. IAAF klassade incidenten som
"exceptional circumstances" och hävde avstängningen två år senare.
Sedan hände det som nästan alltid händer då en
toppatlet knackar på dörren. Sverige släppte genast in henne. Inte helt
villkorslöst dock. När Ludmila fick sitt svenska medborgarskap lagom
till OS i Atlanta sommaren 1996 var det ryska ursprunget noggrant
bortstädat. Nytt efternamn, ny landslagsdräkt, nytt språk. Fast
reportrarna fnissade åt den kraftiga brytningen och Ludmila rodnade och
bad om ursäkt och lovade att hon snart skulle bli svensk på riktigt.
Runt hästsvansen träddes ett blågult hårband. Naglarna målades blågula.
När guldet erövrats poserade hon i blågula kontaktlinser.
Hon blev Ludmila med hela svenska folket. Hemma
hos-reportage och intima pratstunder varvades med bilder från Ludmila i
gymet, Ludmila på löparbanan, Ludmila på träningsläger. Svenskheten
bedyrades gång på gång. Jo, hon tycker om Ulf Lundell. Jo, hon arbetar
hårt med språket. Aftonbladet fixade helrenovering, klädde henne i guld
och höga klackar och tog närbilder på de små dalahästarna som dinglade
i hennes öron.
När Ludmila trots skador och bröstcancer i kroppen
vann brons vid sitt sista mästerskap som häcklöperska, var hennes
hälsning till svenskarna i TV-soffan en plågsam men typisk illustration
till vad det är vara invandrare. Att överge sin kultur räcker inte. Man
måste också prestera. Bättre än alla andra.
"Förlåt", sa hon./