om bleckkrönikasenaste numretnästa nummerarkivbeställ bleckåterförsäljarefaqlänkarpren.ärendenkalendarium
01.11.10: För stor för svensk idrott
Så drog pöbeln igång igen. Den gör ju det rätt ofta nuförtiden. Först
chockad, sedan djupt och innerligt förnärmad och tillsist vansinnig. På
obetydliga saker dessutom.
Som att Ludmila knaprat i sig några kapslar. Det hade
knappt gått en vecka sedan ståhejet och showen och partajandet kring
Paolo Robertos och Armand Krajncs timslånga stångande. Foppa hade
precis krälat av isen efter åratal av misshandel - hjärnskakningar,
sönderskuret ansikte, mosad mjälte, ryggskador, höftproblem och
axeloperationer. Och forna världsmästarinnan Regine Cavagnoud som så
olyckligt kraschade och avled under Super-G-träningen var ännu inte
begraven.
Ändå började det plötsligt talas om något slags idrottens sköna ideal,
om hälsa, müsli, förebilder, glädje... och att man ska straffas om man
inte lever upp till dem. Inte ett ord om att elitidrotten är farlig,
att den kostar, skadar, dödar och att den har gjort så i decennier. Att
doping bara är en av många anledningar till att elitidrotten inte är go
och barnvänlig.
Blåögt var ordet. Nästan hjärtskärandet var det att
läsa de naiva och o så svikna svenskarnas hälsningar till Ludmila.
Men vad menade Patrik Sjöberg med att stämma in i den upprörda kören?
Varför satt han och hivade anklagelser om Ludmilas hela karriär? Hade
han helt glömt bort att han själv var aktiv under samma period som
Ludmila gjorde entré? Att han vann guld mitt under det glada
dopingåttiotalet och att de bästa männen numera är nära nog en
decimeter efter hans toppresultat?
Ska det misstänkliggöras sådär i största allmänhet är
knappast han den som sitter sådär alldeles säkert.
Så vad ska Ludmila göra nu? Det är alldeles sant att hon inte passar in
här. Det har hon aldrig gjort. Hon har alltid varit för stor och snabb
och hård för svensk idrott. Det inser man när man ser henne på bilderna
från det fuktiga, heta Tokyo 1991 och Ludmila Narozhilenko med mörk
blick och skitsnygg i röd ögonskugga ålar sig över häckarna och vinner
VM-guld.
Så går det inte till här. Vi vill ha välstädade
blondiner á la Kajsa och Christian som svarar artigt, aldrig förhäver
sig och lärt sig le svalt på amerikanskt vis. Ludmila gjorde sitt bästa
för att bli sådan men det var en kostym som var alldeles för trång för
henne.
Så jag tycker att hon ska göra det svikna folket till lags. Leta rätt
på det där Bragdguldet från 1997 som det tjatats om så mycket och som
Svenska Dagbladet nu kräver tillbaka. Vem vill ha ett gubbigt löjligt
femtiotalsmässigt pris i bokhyllan? Nä, damma av och lämna igen till
herr Sune Sylvén så att han fattar att det finns större saker än så.
Och packa sedan ihop och starta en ny karriär som
tränare. Det skulle ta fem-sex år så skulle hon få fram adepter i
världstoppen.
Sedan kunde hon kalla sig Ludmila Viktorovna Leonova igen, byta bort
den fula påtvingade svenska imagen mot en drottninglik i rock, stövlar
och så den där ögonskuggan. Hon skulle stå på nån VIP-plats med eget
tidtagarur och blicka ut över sina unga talanger. De skulle vinna guld.
Ljuset skulle åter falla på henne.
Här i Sverige skulle det bittra babblet förstås ta
fart igen. Men då skulle den mörka blicken vara tillbaka och Ludmila
alldeles för stor och säker för att bry sig om det./