om bleckkrönikasenaste numretnästa nummerarkivbeställ bleckåterförsäljarefaqlänkarpren.ärendenkalendarium
03.07.05: Jag älskar Nigella
Jag trodde inte mina ögon när jag såg engelska tevekocken Nigella Lawson för första gången.
Vad var det här – en hemmafru från femtiotalet? Hon såg definitivt ut som en sådan. Hon skred in
i sitt stora kök i papiljottlockar, röda läppar och lammullskofta.
Jag tror till och med att den där lammullskoftan var violett. Flörtig blick
och djup röst. Jag kunde genast föreställa mig henne med en välfylld bricka i ena handen,
huvudet och höften på sned, servera oss tevetittare och kanske också man och ungar.
Men så satte hon igång. Jag minns nu inte vad rätterna hette. Bara att slutresultatet inte
verkade viktigt. Hon skulle inte visa upp den perfekta pajen eller salladen på den där brickan.
Hon var ute efter känslan av matlagning. Hon kramade om de hallonsaftsindränkta
jellybladen och suckade lystet över deras hala mjuka konsistens. När den lilla limefrukten visade
sig vara sprängfylld av saft fick hon lov att släppa kniven, sluta ögonen och utbrista ”divine!”.
Scenen med en serverande Nigella kom aldrig. Istället doppade hon fingrarna i kladdet och slickade
i sig. Hon gjorde något sorts köttbit och skar genast upp en generös bit åt sig själv. I slutscenen
stod hon i mörkret och grävde hon fram en bytta ur kylskåpet, lyfte på locket och krämade ut allt
och svalde ned det.
Jag älskar Nigella. Jag älskar henne av samma anledning som jag hatar SVT:s Mat. Varför
står Tina Nordström där och duktigt vispar upp en smet och säger att det är "jättegott" när hon
sedan bara petar i slutresultatet? När det ändå bara är Tomas Tengby som slevar i sig så friskt
att hälften hamnar utanför?
Jag tror inte att Nigella skulle förstå det heller. Jovisst, hon bjuder in lite
gäster ibland och hon dukar gärna upp en picknick med ungarna - men sedan är det ändå bara hennes
belåtna leende vi får se.
Nigella handlar inte om mat. Det handlar om en kvinnas ätande. Och o vad jag längtat efter det!
Efter att få se hon som inte smyger fram till kylskåpet om nätterna utan bara raskt skyndar dit.
Som helst av allt lagar "comfort food" – söt, god, mysig mat att äta regniga dagar när man bara
vill tänka på sig själv.
För att snabbt tillägga att hon egentligen ser all mat som comfort food.
Just nu går Nigella – en smak av sommar på TV4. Det är som vanligt livsfarlig engelsk mat.
Nigella berättar att hon vill ha sin biff "svart och blå", det vill säga "svartbränd på utsidan,
smältande, dallrande rå inuti". Hon tuggar i sig en liten bit av en bläckfisk.
Det är ständigt solsken kring Nigella. Hon är så uppenbart överklassig där hon
står och viftar framför grillen med sina ananasspett. På något vis är det en extra poäng.
Överklasskvinnor och mat är det sista tabut. Man kan se dem på Nobelmiddagen försiktigt smutta på
sina små vinglas. Jag såg en gång Silvia göra sig lycklig över sin lilla muskotnötrivare medan
Kungen glupskt smackade i sig någon paté. Och i söndags lyssnade jag på Anna Maria Corazza Bildt
som lyckades fylla ett helt sommarradioprogram med att bli upprörd över att ost som kallas parmesan
inte alltid är det. Det handlade om mat men aldrig om att njuta av mat.
Nigella njuter bara. För en gångs skull betyder överklass inte gammalt. Hon bryr sig inte om
"säsongens råvaror". Hon vet att dyrt inte alltid är bra. Och hon struntar definitivt i vett och
etikett.
"Inte så hygienskt kanske", utbrister hon och trycker sedan lyckligt ned
ananasspettet i en stor tillbringare smält choklad./