om bleckkrönikasenaste numretnästa nummerarkivbeställ bleckåterförsäljarefaqlänkarpren.ärendenkalendarium
03.06.28: Om uppväxter
Nya numret av den feministiska kulturtidskriften bang handlar om
uppväxter. Sara Stridsberg skriver om vad för slags uppväxtlitteratur
som plockar hem de fina priserna. Det är mycket Torbjörn Flygt, Mikael
Niemi och Jonas Gardell medan kvinnliga författares berättelser
fortfarande kan avfärdas med: "Ännu en roman om en ätstörd ung kvinna."
Stridsberg är förbannad, far över tangenterna och gör
vilda jämförelser: "Det har skrivits väldigt många böcker om förintelsen
också. Förintelsen och anorexia berör nog ungefär lika många människor.
Direkt och indirekt. Finns paralleller: att gå svältande i avgränsade
(mentala eller fysiska) rum med en leende och välnärd värld utanför."
När jag läser Malena Rydells text om Barbro Lindgrens uppväxttrilogi
från 70–talet blir jag också förbannad. Minns att vi trettonåriga tjejer
gick och drog i Jättehemligt och Världshemligt på
biblioteket, satte oss bakom en bokhylla och läste så snabbt vi kunde
om Barbro och hennes tankar om killar, brösten som aldrig blev,
pedofilgubbar men också om olycka, död och om varför de illaluktande
ostarna i matbutiken gjorde henne så gränslöst deprimerad.
Det var första gången jag upplevde litteratur som något som nog gällde
mig.
Var är Barbro nu? Ingenstans förutom i våra huvuden.
Alltmedan Sune och Bert och andra pojkars tankar kring tonår, tjejer
och sex är allmängods, julkalendrar och säkert också videofilmer som
står och rullar i var- och varannan villa.
Ulrika Westerlund skriver om att leva heterosexuellt och att sen bli
förälskad "i en annan människa, som råkade vara kvinna". Det är en
lustig historia om att plötsligt anses ha levt i lögn: "Äntligen – du
har ju alltid varit värsta superflatan!". Och om att bli granskad på
nytt: "Att jag i princip alltid har långbyxor på mig har till exempel
först nu observerats av bekanta."
Men allt det där tycks hanterligt, något som stör men
ändå går att diskutera, ifrågasätta och kanske säga emot. Det är i
mötet med lag och rätt som det tar alldeles stopp, som ifrågasättanden
inte hjälper: "Dörren till den barnlöshetsbehandling jag hållit på med
i flera år har nämligen nu plötsligt stängts. För ett år sedan var
samhället berett att lägga ned tiotusentals kronor på att jag skulle få
bli biologisk mamma, nu är jag inte längre välkommen."
Mest av allt gillar jag ändå Marit Strandbergs lilla krönika nästan sist i numret. Det handlar om att växa upp – som mamma. Att inse att man inte var färdig där, att det inte var sista anhalt. Det är det vackraste jag läst på mycket länge, ja, bara dessa små rader gav mig mer än hela Torbjörn Flygts Underdog:
"Jag ställer mig. Åt sidan. Jag försöker se det vackra i det lilla. Jag
läser Anna Wahlgren och längtar efter fler och fler ungar. Man är så
duktig när man är mamma, så beundransvärd. Och jag vill uppleva det
igen och igen. Jag blir med barn. Igen. Men, det går inte. Abort. Min
självbevarelsedrift tar över. Människan i mig reser sig. Jag hade ju
ett eget liv, bara till mig. Gåvan från min mamma till mig.
Nu är jag en människa som också är mamma. Det har
börjat nu, det är alldeles tydligt.
Att nu är det faktiskt min tur."/