om bleck
krönika
senaste numret
nästa nummer
arkiv
beställ bleck
återförsäljare
faq
länkar
pren.ärenden
kalendarium
 
 

99.09.24: En dinosaurie

"Inne i mitt huvud mal förmaningen: Säg drottningen och inte du till Silvia." När chefredaktör Amelia Adamo intervjuar vår fina Silvia för sin egen tidning Amelia är det lätt att bli illamående. Åtta månader får man vänta på en intervju med en monark och kravet är då att Silvia får tala om barn och barns villkor och om hennes egen stiftelse World Childhood Foundation.
   Och Silvia hon pratar. "Barn har det inte alltid så lätt", säger hon och hennes uppmaning till en halv miljon läsare är att ta hand om sina barn och tänka på dem som är ensamma. Vidare kommenterar hon det faktum att Sverige har många yrkesarbetande mammor som kräver stor självständighet av sina barn med "det är inte alltid bra".

Feminism är då förstås inte heller bra. Silvia talar om en "diskussion som gått för långt" och påpekar istället vikten av att vara feminin. Att hon har mycket litet att säga om saken och är så dåligt insatt att man skäms å hennes vägnar ursäktar hon med "jag försöker undvika den frågan, den är för laddad just nu".
   Så lyder det nya debattknepet. Tycker man att det känns obehagligt med en feministisk debatt som kräver ett betydligt större utrymme än tidigare, skyller man på någon slags tillfällig överhettning. Det är oärligt av vår drottning för i en annan synnerligen laddad fråga går hon loss som en annan kristdemokrat och tar till religion och känslor istället för fakta och verklighet: "Jag för min del skulle inte ha gjort abort, jag känner att barn är Guds gåva".
   Ytliga och okritiska journalisten Amelia Adamo ställer förstås inga motfrågor. Nej där sitter de, två gifta kvinnor i femtioårsåldern, med mer pengar än vad de kan göra av med och diskuterar abort. Vad vet väl de om situationer där abort känns som den enda lösningen? Gud har som bekant mycket sällan något att säga till om när pengar tryter, när karln lämnar en i sticket, när kondomen spricker och när man helt enkelt inte vill bli förälder.

"Min stressdämpare är den pool jag fick till min femtioårsdag", säger Silvia. "Det är min lilla oas, där ingen hittar mig." Visst, där kan hon väl få ligga och guppa om hon vill och låta den aktuella samhällsdebatten gå henne fullständigt förbi.
   Nu är hon dock företrädare av svenska folket i representativa sammanhang och därför vill jag gärna veta: När får jag möjligheten av rösta bort henne? Jag vill inte ha en gammal dinosaurie som symbol för Sverige./

FLER KRÖNIKOR