om bleck
krönika
senaste numret
nästa nummer
arkiv
beställ bleck
återförsäljare
faq
länkar
pren.ärenden
kalendarium
 
 

01.09.29: Vad som stör

Damfotboll är jättedåligt och noll närkamp och lama skott och ingen publik. Samma slags människor som är djupt ointresserade av damfotboll vet ändå jättemycket om den. Och de får berätta det här så många gånger att när man väl sitter där på en kall läktare med matchhäftet i handen undrar man nästan vad det är man ser.
   Vilka är de svettiga och skitiga tjejerna som slår i varandra och stönar och nickar och far? Och vilka är horderna av småflickor i klubbdräkter som tjuter av förtjusning och far ner mot utgången vid halvtidsvilan för att se sina idoler?

Lika märkligt är det att läsa idrottsforskaren Martin P Johanssons nyutkomna bok Vägra vara tvåa. Den är liten, gråblå och utgiven av västsvenska idrottsförbundet. Den handlar om tretton idrottskvinnor och deras syn på träning, resultat, målsättning och orättvisa villkor. Boken är tänkt att användas som utbildningsmaterial i studiecirklar.
   Det låter inte så kul. Man läser pliktskyldigt. Bara för att upptäcka att det här var ju nåt helt annat än vad man trott. Här finns en smärre ocean av kvinnokraft, slit och passion.

Vi får träffa Carina Söderman som valde friidrotten därför att hon ville "komma bort från den där tvärflöjten". Numera är hon tränare för Göteborgs kvinnliga idrottsklubb. Att dela upp kvinnor och män har sina fördelar, tycker hon, eftersom kvinnor annars lätt hamnar i skymundan: "en del går in i den lilla hallen bredvid och smygstöter kula".
   Berättelsen om orienteraren Lotta Johansson - fantastiskt illustrerad med fotografier som ser ut att vara hämtade från någon träningsbroschyr från 70-talet - är desto mer upplyftande. För henne är tävlingar drivkraften - "jag skulle aldrig kunna gå omkring och jogga i Skatås i tjugo år bara för att hålla konditionen".
   Det ska vara mycket och det ska vara hårt. "Jag tycker att man ska satsa på sporten och ta skolan i andra hand", säger till exempel badmintonspelaren Catrine Bengtsson. Man hajar till. Får man säga så? Får en kvinna säga så? Att det är sporten framföra allt?

Gång på gång återkommer idrottskvinnorna till vad som stör. Det är bristen på pengar naturligtvis - "killar får pengar för att bli bra, tjejer får i bästa fall pengar när de blivit bra" - bristen på engagemang - åskådare som "reser sig och går upp och dricker kaffe när herrpasset är slut och det är dags för tjejerna att kliva in på banan" - men framförallt är det den gamla men alltjämt levande uppfattningen om att idrott och kvinnor är nåt som är lite underligt. Som måste göras mjukare. Annorlunda.

Tidigare hette det att kvinnors idrottsutövande skadar deras fertilitet, numera får vi veta att kvinnor lätt gör sig väldigt illa. Handbollsspelaren Nille Laursen menar att det är först när en spelare skadats som hon blir omskriven: Först då "ska det analyseras". Fotbollsspelaren Gunilla Zachau berättar hur manliga idrottare genast slussas till idrottsläkare för analys medan hon själv i samband med skada fick en klapp på huvudet och "tjejer råkar ut för en massa skador i samband med fotboll".
   Man vill säga åt dem att de övertolkat. Att det inte alls är så här sexistiskt längre. Att alla numera vet att män löper lika stora risker med sitt utövande. Men redan samma dag som jag läser boken hittar jag en stort uppslagen artikel i Aftonbladet med uppmaning från sjukgymnasten Anna Österberg till alla fotbollsspelande tjejer: "Sluta, om ni inte vill bli skadade."/

FLER KRÖNIKOR